Veckans fundering: “Svär inte så förbannat!”

 

Över användningen av svordomar och fula tilltal kan man fundera mycket. Rubriken kanske får dig att tro att jag gillar svordomar. Det gör jag inte.

swearing-294391_1280Den dök upp i minnet av en god granne en gång för länge sen. Han hade tre söner, helt vanliga småbusiga och högljudda killar, och när leken ibland blev för intensiv så hörde man hans lika högljudda reaktion:

Svär inte så förbannat, ungar!!!

Jag hoppas och tror att jag aldrig svurit på någon i min långa rad av barn, barnbarn och barnbarnsbarn, men min grannes typ av svordom kan jag ändå inte förfasa mig över.

När ilskan svämmar över kan många fula ord rinna till. Om jag slår mig på tummen eller tappar min fyllda kaffekopp på finaste mattan eller bränner mig på stekpannan, då svär jag också. Inga långa ramsor men kort och intensivt. En förfärlig bekännelse av en gammal kvinna, tycker kanske många. Borde jag inte ha lärt mig att acceptera små förtretligheter och att bara sucka djupt och blåsa på mina brännsår. Men tyvärr – så är det inte alltid.

Vad som både irriterar mig och förvånar mig är en ovana som verkligen breder ut sig, det är att byta ut alla adjektiv i vårt språk mot en svordom. (Ett adjektiv är “en ordklass som förstärker hur något är eller ser ut” för att citera en lärobok i grammatik.) Har  man t.ex. träffat någon som man  gillade mycket, så tycker jag faktiskt att det låter illa att säga att  det

“Hen var verkligen jävla trevlig”.

Och det här gäller inte bara folk med dåligt ordförråd. Då accepterar jag hellre “förfärligt trevlig”.

I Morgon-TV lyssnade jag nyligen till tre s.k. “finkulturella” personer i olika åldrar diskutera en mycket uppmärksammad föreställning på Dramaten. Och hör och häpna, alla förstärkte de hela tiden sina åsikter om regi och skådespelarinsatser o.d. med svordomar, som hade de varit några fans som efter en fotbollsmatch fördömer domare eller spelare.

En annan märklig sak med svordomar är att människor som i hela sitt liv uttryckt sig vårdat och som drabbas av senilitet. Till sina anhörigas förvåning och förskräckelse plötsligt börjar ösa ur sig svordomar och fula och vulgära ord.

Jag har också läst någonstans att vetenskapen kommit fram till att det finns ett särskilt förråd i våra märkliga hjärnor, som rymmer sådana uttryck och som  kan “öppnas” när livet inte blir hanterbart längre.

Sen finns det ju folk som knappt kan prata om nånting utan att lägga en helt obefogad svordom mellan varje annat ord, och då kan man ju fundera över om de är fattiga på vanliga ord. Men då kommer någon forskare och påstår, att folk som svär ofta också mycket ofta har det vi brukar kalla “ett gott ordförråd”.

Ja, nog kan man fundera mycket om bruket och behovet av att svordomar!