Veckans fundering: Tänk om man ägt en mobil…

Tänk om man ägt en mobil… Vad är det för konstig önskedröm som rubriken antyder. Jag äger ju en mobil och  min inställning till mobiler är sannerligen tudelad. Fantastiskt användbar och ibland en riktig plåga.

Önskedrömmen faller tillbaka på min mest aktiva yrkestid i livet , som ofta betydde resor, ofta långväga. Min mans och mitt privata reseintresse var också stort och vi befann oss ofta på sidan om allfartsvägarna.

Åldrande föräldrar… våra barn som var på väg att bli föräldrar…  Tänk, att enkelt kunna växla ett par ord med dem.  Hittade man en telefon i ett främmande land betydde det ofta väntan i timmar för att få kontakt med Sverige.

Ett motorhaveri på spanska höglandet där en herde kände en man som kände en man som var bilkunnig och som vi  väntade på  en liten by i tre dagar.

Jul hos vår son och sonhustru som arbetade i Nigeria och det blev statskupp, dock inte blodig, och stängda gränser. Vi var i trygghet, men vad stod det i tidningarna därhemma, hur oroliga var de där?

Med en mobil  hade vi kunnat lugna dem…

Flera olyckstillbud, som alla dessbättre slutade lyckligt, men där en mobil skulle ha hjälpt oss att nå kontakter och få hjälp.

Men nu finns det mobiler och det är ett unikt och enkelt hjälpmedel , men det har också blivit en plåga. Folk  har slutat prata med varandra. Mobilen har blivit en snuttefilt som många inte kan leva utan. Mammor med barnvagn pratar inte med sina små, de pratar med mobilen, det är ett vanligt påstående. Hur pappor med barnvagn gör, tycks  inte vara lika intressant.

Naturligtvis är det bedrövligt när det är så, men som alltid blir all klagan ofta överdriven. Allt som är galet får oftast bästa utrymmet, och det gäller både samtal och media.

Just den ganska allmänna uppfattningen om mammorna med barnvagn retade mig lite , och eftersom att deras promenader tycks sammanfalla i tid med mina egna strövtåg på stan.

I förgår mötte och räknade jag till sexton barnvagnsekipage,  och ingen av de mammorna pratade i någon mobil. Jag mötte två pappor också, men de gick i sällskap och pratade med varandra. Och  varför vad ska man å andra sidan prata med en baby, som oftast sover gott av gungningarna och den friska luften.

Men snart har mobilerna ersatts av modernare uppfinningar, siade Jan Oby nyligen i en artikel här i Mitt Nu, och om några tiotal år till kommer man att tala om 2010-talet som den tid när människorna led av Iphonefeber. Symptom: ”Alla gick med böjda huvuden och tittade ner i handen och ingen pratade ens när de fikade eller åt mat”.

Tänk om man haft en mobil…, ja det är ofta så jag tänker, när minnen från förr drabbar mig.

Men vem vet, kanske risken funnits att jag också fått en släng av Iphonefeber om mobilen funnits under mina aktiva yrkesår.