Jag känner mig alltid så priviligierad när jag står och väntar på att bli hämtad av Färdtjänst. För den blygsamma summan av 70 kr kan jag bli skjutsad dit jag måste eller dit jag vill. Till ett sjukhus kanske eller till teatern, för att ta ett par exempel. Utan att förklara mig eller be om tillstånd, bara ringa och beställa vart jag vill eller måste åka.
Sannerligen en förmån för oss som är mindre rörliga, som det är värt att hurra för.

Visst kan det krångla till sig ibland. Som när en förare var absolut övertygad om att det blivit fel vid beställningen, för den gatan jag skulle till fanns inte. Det blev en lång diskussion, för jag hade ju varit där förut. Till sist tog han fram en gammal karta för att överbevisa mig. Och hans finger följde självsäkert gatunätet på Lidingö. Men jag skulle till Liljeholmen. Men sådana händelser  är ju petitesser.

Bristande kunskap i Stockholms gatunät har jag också råkat på. Först irrade vi kring med en samåkare som skulle lämnas av på söder men som var ganska vilsen själv. Sedan skulle jag till Sophiahemmet, som onekligen ligger lite avigt till.
Vi åkte och åkte och här var det språksvårigheter som också spelade in. Jag blev mer och mer försenad. Kör till Valhallavägen så kan jag nog lotsa dig dit, nästan bokstaverade jag. Vi irrade vidare och plötsligt sa han triumferande: Nu vara där! Och han stannade på – Vasagatan. När vi äntligen kom fram till målet nästan grät vi av lättnad båda två.

Undrar vem som sitter bakom ratten den här gången undrar jag också varje gång jag står där och väntar. Inte för att jag är rädd eller orolig, utan mest undrar jag – ja, jag vet att det låter fånigt, men så är det – om chauffören vill prata eller om han bara ska ta hand om min rullator, se till att säkerhetsbältet är på plats och nicka ett tack när jag lämnar fram mitt färdkort och sedan sitta helt stum.

Vill chauffören prata eller vill han inte, och om han vill det – ska vi förstå varandra? Jag vill helst sitta fram och det känns så fånigt att bara sitta och tiga i kanske en halvtimme eller mer.
Många svenskar möter man inte bland Färdtjänsts förare men de flesta talar vårt språk fullt förståeligt. Några helt utan brytning, men deras namnskylt, alltid väl synligt placerad, skvallrar ofta om ett annat hemland, och om samtalet flyter kan resan kännas lite som ett socialt äventyr och leder till många tankar.

Som i söndagskväll, när jag åkte från Sollentuna till Stockholm.

Föraren, en man i 50-årsåldern kanske, var vänlig och omtänksam, men jag blev snabbt övertygad om att det skulle bli en tyst resa. Han körde sakta och sammanbitet, så sakta att jag undrade om han kanske var nybörjare. Men när vi kom upp på huvudvägen ökade farten och då kom de första orden: Det kunde ha varit halt…
Sedan ringde telefonenen, han talade intensivt och snabbt, avbröt sig mitt i samtalet och bad om ursäkt men…
Prata du bara, sa jag, jag begriper ändå inte ett ord.
När  samtalet var slut frågade han mig helt överraskande: Har du varit i Turkiet?

Jo, det hade jag, två ynka veckor vid kusten för flera år sedan och hade väl som man brukar lärt mig några vanliga turistfraser.
Är du från Turkiet? frågade jag. Nej, det var han inte, han var från Iran, men han hade arbetat där och i Irak…
Nu hade han blivit ivrig och jag hade svårt att förstå allt, även om hans svenska annars var bra. Men jag förstod att han ville berätta.

Jag försökte se kartan framför mig – Iran, Irak, Syrien, Turkiet och genom Europa, där de de täta raderna av flyktingar just nu vandrar samma långa väg. Men han hade kommit hit för 15 år sedan med sin familj.

Jag undrade vad som var svårast då, språket kanske?
Nej, det var inte , svarade han. Våra språk har mycket gemensamt,  alfabetet, rytmen, ord som liknar varandra. Vi har till och med ö. Han talade om samiska också – han hade arbetat i Norrland en tid – med vad nämnde han inte.
Han talade om latinets påverkan på våra språk. Hans fru talade franska och ryska, hon tolkade ibland. Ingen av dem talade engelska, det var för svårt. Precis som skånska och danska… sa han.

Men vad talar era barn, undrade jag.
Svenska – och engelska, svarade han med ett skratt.

Sedan återgick han att tala om de länder som vi mest förknippar med krig, men han talade om språk. Om persiska och kurdiska, om andra indoeuropeiska språk, dit även svenskan för övrigt  hör. Han talade om verbformer och andra grammatiska irrgångar och jag minns inte allt. Tyvärr lade hans intensitet och min okunskap i ämnet hinder i vägen  för att jag skulle fatta allt.

Men en sak visste jag med säkerhet. Jag hade just fått en oväntad språklektion av en  välutbildad man med stora kunskaper.

Halvtimmesresan kändes som fem korta minuter, när vi var framme vid min port.
Så visst finns det anledning att undra över vem som sitter vid ratten, när man börjar sin resa med Färdtjänst.