Sommarens sista glimt från Udden, nr 14

Vi skriver augusti.
Snart kommer havet att dåna av höststormar, men än lyser högsommarsolen.
En enda regnskur har hittat till vår kustremsa norr om Västervik sedan midsommar.
Varje svalkande bris och varje litet moln har hälsats med stor tacksamhet.

Vattnet glittrar i solskenet och ser blått och inbjudande ut, men de senaste dagarna har det bara varit ett bedrägligt löfte. Istället har algblomningen brett ut sig i stora bruna sjok över fjärden och samlat sig i i illaluktande sörja i strandkanten.

Alla lockande bad är helt förbjudna.

Allehanda baciller och bakterier har också frodats i värmen, och under ett par veckor satt tre av oss utslagna av någon slags “galopperande lunginflammation”, frös i hettan, drack vatten och åt penicillin.

Ändå har de goda stunderna varit många, många flera.

Flitigt har vi vandrat till varandra på stigarna mellan stugorna.
Glada barnskratt har ackompanjerat  dagarna.
Skönt och avslappnat prat i skymningen, när hettan bedarrat och ungarna somnat.

Härliga stunder med mina barnbarnsbarn, som är den åttonde generationen på min fars sida, som vandrat på vår Udde. På bilden är det Rasmus, 1 år och Isabelle, 2 år, som prövar sin balans bland bergknallarna.  Jag hoppas att de och deras efterkommande också i framtiden ska få i uppleva glada glimtar på vår Udde, vart än vägarna kommer att föra dem i framtiden.

Nu är det tid för storstaden. I morgon hämtas jag av min son för ett par dagar med honom och hans fru i Åby utanför Norrköping.

Jag gläder mig ärligt talat åt att få återvända till Stockholm, där min mors rötter sträcker sig flera generationer tillbaka i tiden, och där Kungsholmens vackra Strandpromenad faktiskt bjuder på mindre knaggliga rullatorpromenader än grusvägen förbi båthusen till Ängskällan.