Visst kan man undra…

Jag ringde en god vän i går kväll.
Hon är den enda av mina barndomsvänner som ännu finns kvar. Vi höll täta kontakter genom ungdomsåren, fast vi bodde långt från varandra. Hon gifte sig först, och jag var tärna på hennes bröllop. Snart hade vi båda familjer och mycket att tänka på, och oregelbundna telefonsamtal fick hålla vänskapen vid liv.
I 35-årsåldern blev hon änka med tre små barn. Det blev många tunga år, men hon klarade det. Hon hade sedan lyckan att träffa en ny man, fick ett “sladdbarn”, en son, och livet blev gott igen.
De senaste åren har vi ibland träffats när jag är sommarboende i Småland, där hon bott hela tiden, men i juli i år kunde jag inte hälsa på henne. Hon hade vid 88 års ålder drabbats av bröstcancer och skulle till det stora sjukhuset för veckor av tung behandling.
Igår kväll talades vi vid när hon tillfälligt var hemma i väntan på nya behandlingar. “Jag har inte ont”, sa hon, “men jag känner mig så ensam ikväll”. Och undra på det. Hennes man var på ett annat sjukhus, också för cancer.
Jag vet inte om något hade ändrats i deras fall, om det hade funnits en regelbunden hälsokontroll också för oss som är gamla, men visst kan man undra…
I min artikel på denna sida med rubriken “Varför kollar ingen min hälsa” citerade jag Sineva Riberio, ordförande i Vårdförbundet, när hon bl.a. skrev: “I Sverige har vi unika system för mödrahälsovård, barnhälsovård, skolhälsovård, ungdomsmottagningar, studenthälsa och företagshälsovård… Men de som fyllt 65 år faller utanför ramarna.”   
   Kanske skulle det rädda många i fjärde åldern om sjukdomssymptom upptäcktes i tid, rädda oss från att plötsligt upptäcka en cancerknöl vid fyllda 88 år, från andra sjukdomar och få bot eller åtminstonde lindring i tid, om vi också hade en regelbunden hälsokontroll.
Ja, visst kan man undra!