Så har jag sett den igen, Hjalmar Bergmans teaterpjäs FARMOR OCH VÅR HERRE, denna gång med Yvonne Lombard i huvudrollen. Men när och med vem i huvudrollen hade jag sett den första gången? Jag vet att det var en stor teaterupplevelse, men jag minns inte varför.

Men  plötsligt dök namnet Tora Teje upp i minnet och jag hade ett namn för att kunna söka ett svar via Google. Jag hittade genast en recension där hon beskrivs som ”en krutgumma som gick tillrätta med Gud Fader själv” i en föreställning av Ingmar Bergman på Dramaten år 1956. Och det var precis så jag mindes henne, som en Krutgumma.

BB farmor-och-var-herre_3Men Yvonne Lombard är ingen krutgumma. Hon är en vek och lågmäld Farmor som småpratar lite med Vår Herre medan hon väntar på att barn och barnbarn ska komma hem och fira hennes 85-årsdag. Och om det är någon som är en krutgumma hela föreställningen igenom, så är det Meta Velander som Emma.

Först känner jag mig vilsen med den öppna scenen och det märkliga tvåvåningshuset med vridbara väggar där vi ska få ta del av Farmor Agnes klassresa från fattig piga till rik och maktlysten och penninglysten husfru.

Men jag, liksom hela den nästan andlöst tysta publiken runt mig, blir snart fångade av att se hela hennes liv passera revy därinne. Ingen ridå upp och ingen ridå ned.

Hela tiden finns Farmors unga jag, Matilda Ragnerstam, med och gestaltar henne som ung. De hunsade barnen, en rad av kända och välkända skådespelare, än anas de bakom tonade glasrutor, än kliver de fram som vuxna i handlingen. Husets skamvrå, dit de förpassats många gånger i sina liv, blir på något sätt en symbol för Farmor Agnes makt- och penningbegär och bidrar till det dramatiska och sorgliga slutet på den nästan tre timmar långa föreställningen.

Ett drama, en tragedi hade vi deltagit i, och Yvonne Lombards förnämliga spel  som Farmor kommer säkert att gå till teaterhistorien. Meta Velander, som ”pigan som visste allt” (som någon skrev i en recension) och som aldrig missar att göra en replik rättvisa, gav oss  de vilsamma stunder av skratt som så väl behövdes i all tragik.

Yvonne Lombard och Meta Velander, teaterns old ladies där årens antal verkligen bara är siffror!

Villrådigheten som jag kände först, när jag inte mötte den domderade Farmor som fanns i mitt minne, var snart borta, men hur kunde jag fångas så helt av denna sociala historia då, år 1956, det funderar jag fortfarande över.

Jag var mitt i livet, hade familj med små barn samtidigt som jag snirklade mig fram i ett yrkesliv, på vägar som inte var så vanliga i min generation. Jag som kom från det tämligen jämställda sociala liv, där jag vuxit upp.

Var det kanske för att vår familj just då under några år hamnade i en miljö som ingen av oss knappast trodde fanns. På en bruksort där det var ett oöverstigligt gap mellan arbetare och tjänstemän.

BB Farmor och vår herre bokVar det Farmor Tora Teje som år 1956 fick mig att fundera mera över de stegar vi människor reser och de gropar vi gräver mellan varandra.

Farmor Yvonne Lombard visade det lika tydligt, men hon talade mildare till Vår Herre.

Under hela föreställningen svävade Hjalmar Bergmans ande med sin medryckande berättartalang över teaterlokalen.