För en tonåring var kriget som en ond saga

1939 – 1945

 

Radion på hyllan i köket varslade om krig, och Barnet på Ön, som var jag en gång för länge sen, lyssnade med ett öra medan breven från Hermods så sakta gav henne nya kunskaper. Europas tunga verklighet var så långt borta från de grammatiska konstigheterna och den nya färdigheten med att räkna med bokstäver i invecklade formler.  Men en oro började gro och tankarna på framtiden var många.

Det var en dag i september.

Lingonen lyste röda och jag älskade att gå ensam i skogen och plocka bär. Hinkarna var fyllda till brädden och jag unnade mig en stund av vila i solskenet innan jag gick hem.

Då hörde jag pappa ropa på mig och såg honom komma klivandes i kanten av myren. Har det hänt nånting, frågade jag oroligt för mammas hjärta hade krånglat några dagar.

Neej då, svarade han, jag tänkte bara hjälpa dig bära. Hjälpa mig bära…? Han tog mina välfyllda hinkar och började gå hemåt. Jag traskade förvånad efter honom tills han stannade och sa:

Det är krig nu! Jag hörde den djävulen i radion…

Tillvaron hade med ens fått en svart sorgkantMen under krigsåren, som aldrig kom oss på Ön riktigt nära, gick livet sin gilla gång.

Visst, det var ransoneringar, men vi var ju i stort sett oberörda. Vi hade färsk fisk, potatis och grönsaker och vi hade en gris som skulle slaktas till jul. Det största problemet för de vuxna var kanske kaffet…

Och för en tonåring var kriget mest som en ond saga.

Under de här åren blev också en annan “skola” än Hermods aktuell för mig. Föreningslivet.

Raska gossar, som en dag skulle bli både ministrar och landshövdingar, for omkring och bildade avdelningar och värvade medlemmar i SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund.

Och de kunde också sjunga och dansa, vilket säkert var en stor anledning till framgången.

Som den ensamvarg jag var, betydde föreningslivet också social träning. Det politiska budskapet ägnade vi inte så stort intresse, men mötesförhandlingarna sköttes med stort allvar. Det var årsberättelser och revisorer. Jag blev ganska snart sekreterare och lärde mig tygla min yviga skrivglädje i torra protokoll och korrekta referat till ortstidningen.

Genom SLU fick jag också ökade kunskaper om hembygden. Jag visste förut nästan mer om Stockholm, dit vi ibland åkte för att hälsa på mammas släktingar, än om landskapet vi bodde i. Men nu vidgades gränserna. Det var kretsträffar och distriktsmöten.

Att först ro en halvtimme och sedan cykla några mil för att mötas var ingenting som man funderade över. Och jag fick den publik jag så gärna ville ha, när jag läste alster av mina favoritförfattare.

Det hände också att läste egna dikter, som jag hade börjat få publicerade. Jag hade till och med fått se ett par av mina noveller i tryck.
Förfärliga pekoral, tänkte jag nyss, när jag bläddrade i en pärm med gamla papper, och lät dem utan förbarmande gå direkt i papperskorgen.

Genom Föreningslivet hade jag vid flera tillfällen träffat Gunnar Eriksson, och jag visste att han var någon slags chefsperson på Vimmerby tidning. Döm om min förvåning för att inte säga salighet när han en dag sade att det fanns en blygsam tjänst som “volontär” på Vimmerby tidning och att han tyckte jag skulle söka den.

Detta var före journalistskolornas tid och jag tyckte att vägen till mitt drömyrke låg öppen.

Men det var inte bara att tacka ja till erbjudandet, för hur skulle jag få mammas och pappas medgivande? Mamma var ofta sjuk och jag behövdes hemma. Jag tjatade. Jag bad. Pappa hummade , mamma grät. Hur kunde jag …

Men mammas snälla flicka, som klarat sig undan många kontroverser i tonåren, ofta med hjälp av tvivelaktiga sanningar, fanns inte längre. Jag skulle till Vimmerby, och jag kom dit!

Mamma  gav mig väl som alltid många varningar “för pojkar” och pappa skjutsade mig i land med motorbåten och gav mig en hel hundralapp. Det var mycket pengar på den tiden, om jag minns rätt,  lika mycket som jag fick i lön den första tiden.

Under hela min tid på Vimmerby Tidning var Gunnar Eriksson min mentor och mitt stöd. Detta var långt innan hans storasyster blev den berömda författarinnan Astrid Lindgren, och henne skulle jag träffa långt senare i livet. Det känns märkligt att minnas middagar med familjen Eriksson på det nu så omskrivna Näs, som då var deras bostad.

Gunnar Eriksson förblev min vän så länge han levde. Han var också författare, bland annat känd för en träffande historia i flera band om “Svitjod i dåtiden” illustrerade av den kände tecknaren EWK.  Sedan jag blivit medlem i Sveriges Författarförbund träffades vi ibland på årsstämmorna i Stockholm och ett par gånger hälsade han på i mitt hem, sedan jag bildat familj och flyttat till Orsa.

Min anställning på Vimmerby Tidning, mitt under brinnande krig i Europa och under de “fimbulvintrar” med oerhörd kyla som drabbade  vårt land, blev mitt första steg in i vuxenvärlden.

Men det får bli en annan historia.

Fortsättning följer.