Med krösatåget mot framtiden

1940-talet

Så har ungdomsåren rullat vidare för Barnet på Ön, som var jag en gång.

Den första etappen mot framtiden och yrkeslivet går med den smalspåriga järnvägen, kallad Krösa-tåget (krösa=lingon) mellan Västervik och Hultsfred och vidare med buss till Vimmerby och min anställning som volontär på Vimmerby Tidning.

 

Under de år som gått hade mycket ändrats därhemma.

Vi hade fått telefon och i växeln i Flatvarp satt Astrid och höll reda på ett tiotal abonnenter. 

Vi hade också fått elektriskt ljus, och en ny läslampa lyste över Hermodsbreven om kvällarna. Men som väl var, var flera kurser avslutade och jag läste nog det som återstod ganska förstrött. Jag tränade istället flitigt på den lilla skrivmaskin, som pappa till min stora överraskning kom hem med efter ett stadsbesök Det var en present som kändes som ett godkännande av mina planer.

 

Hjärtat klappade nästan i takt med klappret av de träbottnade nya skorna, som blivit ett mode i kristider, när jag gick över kakelgolvet på järnvägstationen i Västervik och tog plats på tåget.

Vad jag tänkte då och när jag sedan satt på bussen de sista kilometrarna, det har jag glömt, men säkert var det med en glad förväntan, som jag såg fram mot mitt nya liv som volontär på Vimmerby Tidning.

 

På bottenvåningen till tidningen fanns tryckeriet, som än så länge var en helt främmande värld för mig. Redaktionen fanns en trappa upp och bestod av två rum, som jag skulle dela med chefredaktören och redaktionssekreteraren. Jag blev tilldelad en plats i det yttre rummet framför en Halda skrivmaskin med tillhörande hörlurar, för att kunna ta emot och skriva ner meddelanden och notiser.

Chefredaktören hette Sven Lars Frid. Han var en mycket fridsam man som hade stort tålamod med en nybörjare och han gav sig tid att resonera och ge goda råd.

Jag kastades nästan direkt in i arbetet.

Jag skrev om Husmodersföreningen och om Lottakårens sammankomster och andra lokala händelser. Jag fick sitta på tinget och bevaka rättegångar. Jag kan dock inte minnas att nånting särskilt spännande hände.

Det var däremot från början väldigt spännande att skriva ett manus och gå ner i tryckeriet och lämna  det till tryckarna och sedan, när de förvandlat till ett manus med hjälp av svarta bokstäver av bly,  få ett avdrag på texten, som sedan skulle korrekturläsas.

Ner med det till  tryckeriet igen för att felen skulle åtgärdas. Hela texten togs sedan om hand av en ombrytare som såg till att den kom på rätt plats på tidningssidan.

Och efter alla omständiga turer var det i arla morgonstunden klart för tryckning av tidningen. Och alltid var det lika spännande att se hur reportaget såg ut i text och om det hade fått en bra placering i tidningen.

 

Att bevaka kyrkonotiserna hörde också till mina ständiga arbetsuppgifter, och det var inte alltid så lätt. Uppgifterna som prästerna lämnade in var skrivna för hand och var ofta svåra att tyda.

En gång tappade jag bort ett par rader i kungörelserna om “lysning till äktenskap”. Resultatet blev att en ansedd man i församlingen blev parad ihop med “en flicksnärta vilken som helst” som prelaten föga kristligt uttryckte det, när han ringde och gav mig en skarp åthutning. Men redaktör Frid bara skrattade och sa att “det var lagom åt den satans fähunden”. Om det var prästen eller sockenpampen hanmenade fick jag aldrig veta.

 

Min viktigaste uppgift på Vimmerby Tidning var ändå att läsa korrektur, och det är ingen dålig skola att gå i. Det är mycket man lär sig av alla de texter en tidning byggs upp av.

 

En händelse som fick stora rubriker och mycket utrymme i alla ortstidningar har jag fortfarande ett starkt minne av. Från Väderskär, inte långt från min hemö, idag en sommaridyll med ett populärt bröllopskapell. På den tiden med flera bofasta. En båt med fyra man gick ut för att hämta strömmingsskötarna en bister vinternatt. Det var två män i 40-årsåldern och två yngre, den enes fosterson och den andres fiskardräng.

De gick ut i sin öppna båt på natten och de kom aldrig hem igen.

Senare på året var jag med när flera båtar gick ut för att hedra de döda med en minnesgudstjänst till havs. Jag minns inte prästen som talade, jag minns inte vilka psalmer som sjöngs. Men jag glömmer aldrig bilden av blommorna på det då helt lugna vattnet.

Det var inte jag som skrev artikeln om den händelsen i Vimmerby Tidning, det var säkert för ansvarsfullt för en ung journalist, men efteråt skrev jag en dikt på min egen lilla skrivmaskin.

 

 

Ett skärgårdsår var rubriken. Här först några rader ur första versen, fylld av ungdomlig skärgårdsromantik

Det skimrar av guldstänk, det glittrar av silver
på ytan av blåaste blått.
Det kluckar förtroligt och sjunger av solsken
mot blankslipad klippa i mjukaste grått…

Men snart kommer en annan verklighet in i dikten, säkert inspirerad av den tragiska händelsen på Väderskär.

Så gulnar ett blad på den vindvridna björken
som växer vid fiskarens stuguknut,
då föds en strimma av svart i det gråa och på en minut
förvandlas det leende havet till vilda vågor och skum.
“Giv åter min make, min bror, ur storm och höstvåt dimma”
så ber hon, kvinnan på skäret,
fast munnen är sluten och stum
när fiskaren hämtar sin sköte och lättar på bottengarnen
med livet som insats i stormens inferno
för mat och kläder åt makan och barnen.

Ett ungdomligt pekoral måhända.

 

Men åren har gått och jag har fortsatt mitt skrivande. Växlat mellan journalistik, verklighet och fantasi i ett långt liv. Och att tänka på Vimmerby Tidning, där jag gjorde mina första lärospån, gör mig fortfarande varm om hjärtat.