Mitt möte med “Linus på linjen”

Människor jag mött, 2

 

 “Senora svedese! Senora…”

En kvinna, som var i sällskap med en liten flicka, kom utför en trappa som mynnade ut på den smala gata jag gick på. Hon ropade och vinkade, och det verkade som det var mig hon ropade på.

Senora! Senora svedese!

Men jag kände ju inte en kotte här.

Jag var på Capri för första gången i mitt liv, och jag var en av tio svenskor som
deltog i en kurs i italienska.

En nybörjarkurs, som hade blivit en stor besvikelse. Och jag strövade ofta ensam omkring på ön med min ordbok, för att om möjligt snappa upp ord och fraser vid sidan av kursen.

Senora svedese!

Joo då, det var mig hon ropade på. När jag stannade smattrade hon fram en lång harang på italienska, som jag bara förstod enstaka fraser av. Men att hon var glad att se mig, ja det var det inget tvivel om. Och dessutom bjöd hon mig middag i sitt hem dagen efter, så långt förstod jag henne.

Men varför? Och vem var hon?

Paus i arbetet.

 

Men medan hon glatt och vänligt (och fort!) pratade vidare och berättade att flickan i hennes sällskap hette Teresa och var hennes dotter, så började jag ändå ana ett sammanhang…

För även om vår kursledare i italienska var en dålig pedagog, så älskade hon sitt Capri och tog oss ibland men på utflykter. Ett par dagar före hade vi varit med om en vendemmia, en vinskörd, hos en stor och stojig familj, och visst var det där jag hade sett henne?

Jo då, det var hon, Peppinos fru Maria. Troligen hade vi väl hälsat på varandra i vimlet. Och nu var jag alltså bjuden till deras hem domani, i morgon.

Nu fortsatte vi vårt haltande samtal och vår promenad tillsammans över Torget.

Hennes stolthet över dottern behövdes det inga stora språkkunskaper för att förstå… Teresa var så duktig att sjunga… Och när flickan inte ville ge prov på sina färdigheter, så sjöng mamma Maria själv. Glatt, högt och falskt sjöng hon en lång barnvisa medan vi följdes åt över torget.  Och de många turisterna omkring oss var mycket roade.

Maria och Teresa följde mig ända till bussen som jag skulle med, och medan lyckades vi med hjälp av mitt fattiga ordförråd ändå komma fram till att vi skulle mötas där nästa dag  och att jag sedan skulle jag följa henne hem och äta middag.

Mycket glad över detta överraskande bevis på sydländsk impulsivitet, åkte jag hem till mitt hotellrum, fast besluten om att lära mig språket bättre. Och nästa dag åt jag för första gången Marias hemlagade pasta.

 

Maria och hennes familj blev efter den dagen mina nära vänner. Oräkneliga gånger, vid framtida besök på Capri, har jag ätit vid deras bord. Tillsammans med man och barn och barnbarn. Tillsammans med vänner.

Och Maria var alltid lika impulsiv och alltid lika snabbpratande.

Men hennes capresiska svada förblev lika svår att förstå, även om mina kunskaper i italienska blev bättre .

Mina barn döpte henne i all vänlighet till LINUS PÅ LINJEN.