Fint postelin och glaserade fat …

”Fint postelin och glaserade fat…”

Ja, det fick Erk och Maja när de satte bo, det berättar skalden Gustaf Fröding i dikten Äktenskapasfrågan. Så har det nog också varit för de flesta av oss.

Så går åren och snart fyller vackra kaffekoppar och tallrikar och skålar skåp och hyllor till ingen nytta. Själv har jag plockat fram farmors kaffekoppar, som hon fick i bröllopsgåva i mitten på 1800-talet, och de vackra slipade glasen, som är en gåva från Venedig, när jag några gånger på 1980-talet fungerade som reseledare där, och jag har satt dem på de öppna hyllorna i köksskåpet, för att  kunna njuta av dem med ögonen.

Men man njuter med ögonen också när man äter eller dricker. Inte bara av maten utan också av hur den serveras.

BB fisksoppaFör något år sedan orkade jag inte bara med mina vardagstallrikar längre. För tjugofem år sedan var det vårt söndagsporslin, nu såg jag dem plötsligt som så urbota tråkiga.

Vid ett besök på Ikea fick jag se deras billiga tallrikar i läckert i gröna toner. Jag köpte bums ett halvdussin plus fyra skålar i nästan samma färg. Tallrikarna använder jag varje dag, och i skålarna smakar till och med gröten och yoghurten bättre. Och fisksoppan dekorerad med grönsaker blir en läckerhet för både öga och gom.

En billig lyx, tycker jag. Men när jag berättade det för G sa hon:

Har inte du tillräckligt med porslin och glas i dina skåp!”

Och det har jag onekligen. Men hon såg ut som hon tyckte att det var ett väldigt onödigt köp, och det tycker verkligen inte jag.

Till det ”fina postelinet” som vi likt Erk och Maja fick när vi satte bo år 1947 hörde en hel kaffeservis, en gåva av avlägsna släktingar. En lite väl storslagen gåva, kändes det som, men  vi tackade förstås så hjärtligt. Det sorgliga var bara det att jag, som redan hade fått farmors vackra koppar i arv, tyckte den var förfärlig att se på, och min man tyckte också den var ful. Nu när spendersamma givarna alla är döda känns det som jag kan berätta den servisens sorgliga historia.

Vi dukade aldrig med den, men den fick följa oss nerpackad i våra första trånga boenden. Men när vi skulle bo i hus med många skåp, packade vi upp den och i flyttningsröran hamnade den på diskbänken i sällskap med strykjärnet. Strykjärnet föll omkull och slog en trekant i fallande storlek ur alla kaffefaten!

Men jag försäkrar, det var en olyckshändelse! Det var inte jag som puttade till strykjärnet!!!

BB KopparkastrullMen låt mig sluta mina funderingar med en riktigt kärt barndomsminne om vad det kan betyda om man väljer rätt kärl till rätt dryck.


Min mor hade fått magsår och blivit ordinerad silverte, det vill säga varmt vatten med (tror jag) lite socker i. 
För att det inte skulle kännas för tråkigt för henne, köpte min omtänksamme far en pytteliten och mycket vacker kopparkastrull att koka vattnet i.

Säkert smakade silverteet godare, sedan hon fått den gåvan.